På torsdagen höll jag min sista stora anförande för en av vårens stora frågor i riksdagen och då särskilt i mitt utskott, Civilutskottet. Det gällde regeringens förslag till ändringar i den s. k. Allbolagen, vilket innebär att de vill att utförsäljningen av allmännyttan ska få ske utan den tidigare tillståndsgivningen hos länsstyrelsen.
Naturligtvis gick jag och vänsterpartiet emot regeringens förslag och argumenterade för att både allmännyttan och hyresrätten är hotad av regeringens förslag och att det är ett bevis på att regeringen vill försämra för sveriges hyresgäster och vill försvaga allmännyttan.
Läs mitt anförande här:
Anf. 115 EGON FRID (v):
Fru talman! Jag vill så här inledningsvis hälsa bostadsminister Mats Odell välkommen till civilutskottets arbetsplenum. Jag hoppas att statsrådet under sina tio minuter kommer att utveckla och informera om regeringens bostadspolitik. Vi har med stor spänning väntat på att få höra hur Mats Odell tänker sig den.
Jag vill också säga att Mats Odell är välkommen till civilutskottet för att diskutera bostadspolitik med oss även där. Jag hoppas att statsrådet ganska snart kommer att avlägga ett besök där.
Fru talman! Vänsterpartiet vill att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i lagen om allmännyttiga bostadsföretag, den så kallade Allbolagen, i dess andra kapitel. Vänsterpartiet yrkar därför bifall till den gemensamma socialdemokratiska, vänsterpartistiska och miljöpartistiska reservationen i betänkandet CU27, som så förledande heter Vissa bostadspolitiska åtgärder.
För alliansregeringen, för borgerligheten och för bostadsminister Mats Odell är boendet bara ännu en konsumtionsvara bland andra. Det är något att jämföra med ett inköp av en bil eller tillgången till ett konserthus, något man väljer att köpa eller avvara, alternativt förflyttar sig till för att man ska få tillgång till det.
Med en sådan utgångspunkt är det tydligt att människors boende i alla lägen antas spegla ett medvetet val. Principen är att alla som kan betala för ett visst boende även har tillgång till utbudet av bostäder. Fokus ligger ständigt på alla människors likvärdiga utgångsläge ställt i förhållande till bostaden som objekt.
När försäljningen av allmännyttan kommer på tal är det ständigt detta man väljer att betona: individens valfrihet. Tankar om individens valfrihet och rätten att äga sin bostad är motivet bakom de ombildningar till bostadsrätter som under de senaste åren genomdrivits i framför allt storstadsregionerna. Samma mantra upprepas nu när Allbolagen ska förändras till nackdel för det allmännyttiga beståndet och på sikt till nackdel för hela hyresmarknaden.
Frågan man aldrig öppet vågar ställa är vems frihet det handlar om, vilka som har möjligheter att välja. Att valfrihetens baksida är en stor osäkerhet hos åtskilliga individer tycks man inte ens vara medveten om, ännu mindre respektera.
När vi diskuterar utförsäljningen av allmännyttan till bostadsrätter handlar det ytterst lite om valfriheten att äga sin bostad. Den valfriheten finns redan i dag för den som kan och vill. Valfrihet är nämligen inte penninglös. Valfriheten handlar om vilka resurser den enskilde individen har. Den valfrihet som alliansen pratar om är bara till för den som redan har, och målet tycks vara att än tydligare cementera olikheterna mellan invånarna, nu när våra gemensamma hyresrätter ska säljas ut till varje pris.
Valfriheten urholkas i själva verket mer och mer för varje dag. Valfriheten urholkas för landets hyresgäster. Valfriheten urholkas för dem som borde ha rättigheten att välja var de vill hyra sitt boende. Borgarnas utlovade valfrihet blir extremt problematisk när möjligheten att hyra sin bostad decimeras alltmer.
Jämförelser har gjorts mellan Stockholms iver att avyttra allmännyttiga bostäder och de utförsäljningar som Storbritannien genomförde av sin motsvarighet till vår allmännytta. Även där vändes den påstådda viljan att ordna bostäder till alla samhällsgrupper till att äganderätten som upplåtelseform prioriterades, och med facit i hand visar Storbritanniens exempel att utförsäljningarna inte har gett något bra resultat.
Områdena har inte blivit stabilare, och blandningen av upplåtelseformer har inte ökat. Valfriheten har visserligen ökat för dem som har råd att köpa sin bostad, men för dem som är beroende av att kunna hyra sin bostad har försäljningarna enbart lett till en minskad valfrihet. Vem är överraskad?
I Stockholm visar siffrorna redan att den uttalade avsikten att förmå hyresgäster i Stockholms yttre förorter att ombilda sina hyresrätter till bostadsrätter i stället har lett till att de områden som redan innan haft en hög andel bostadsrätter även är de områden som omvandlats i högre utsträckning. Mönstret är tydligt i innerstaden och i vissa närförorter. Bortrationaliseringen av hyresbostäder i attraktiva delar av staden leder enbart till en stegrad segregation, ingenting annat.
Segregationsmönstren förstärks. Alliansens valfrihet kräver att man redan från början har fått en lägenhet från allmännyttan, och när dessa bostäders tillgänglighet minskar blir en del av segregationsprocessen att vissa människor kommer att få det mycket svårt att alls ta sig in på bostadsmarknaden. Samma människor kommer aldrig att ha möjlighet att välja att bosätta sig i ett attraktivt område.
Allt tyder på att det är en medveten strategi från borgerligt håll, en strategi som redan har förverkligats i bostadsminister Odells och statsminister Reinfeldts hemkommun Täby.
Det är nämligen de välbeställda kommunerna som driver på segregationen. När kommuner prioriterar att bygga dyra och exklusiva bostäder blir en följd att resurssvaga grupper tvingas flytta till andra kommuner. Av Boverkets bostadsmarknadsenkät till kommunerna i landet framgår att bara 15 av Stockholms läns 26 kommuner anser att det är en angelägen och viktig fråga att få i gång byggandet av hyresrätter med rimliga hyror. Täby kommun hör självklart till den del av länet som inte anser att detta är viktigt. Danderyd och Lidingö är två andra exempel.
Borgerligheten fortsätter ändå att påstå att deras utförsäljningar syftar till en större variation vad gäller upplåtelseformer och andelen bostadsrätter i Stockholms förorter. Minskad segregation är ledordet för att berättiga detta övergrepp.
Men vad är då segregation?
Alliansens idé är att hyresgäster ska erbjudas valmöjligheten att köpa sitt boende. Köpen ska ske i de områden som domineras av allmännyttiga hyresrätter och som i den borgerliga sinnevärlden räknas som segregerade, till skillnad från det välbeställda Täby som räknas som integrerat.
Enligt Nationalencyklopedin är segregation ett rumsligt åtskiljande av befolkningsgrupper som sker utifrån socioekonomisk status, hudfärg eller etnisk tillhörighet. Segregationen kan vara såväl frivillig som ofrivillig. För alliansen handlar problematiken dock enbart om vissa socialt marginaliserade bostadsområden, ofta de vars invånare har en stor etnisk mångfald. I verkligheten inbegriper segregationsprocessen självklart hela staden.
Det är därför kommuner av Täbys slag är den största drivkraften i den segregationsprocess där vissa delar av en storstadsregion kommit att präglas av specifika ekonomiska, sociala och etniska tillhörigheter. Orsakerna är inte bara individuella utan i lika hög utsträckning strukturella.
Odell, Reinfeldt och deras så kallade vänner fortsätter dock glatt att förenkla problematiken och undantar sina egna bostadsområden från diskussionen. Det är inte bara trångsynt utan även skamligt att förlägga hela segregationsproblematiken till vissa utpekade områden och samtidigt på fullaste allvar tro att det egna kvarteret i Täby är integrerat. På detta sätt fortsätter deras särintressen att utmynna i säråtgärder för att integrera vissa personer i samhället, vilket därmed förväxlas med ett behov av en integrationsprocess som borde innefatta alla samhällets medborgare och bostadsområden.
Täby och andra kommuner har sålt ut sina bostadsföretag, och bostadsbyggandet inriktas på boenden för höginkomsttagare. De driver medvetet på en segregationsprocess där olika områden får olika socioekonomisk och etnisk prägel. Försäljningen av kommunala bostadsföretag är en del i en strategi för en fortsatt social, ekonomisk och etnisk uppdelning av inte minst storstädernas bostadsmarknader.
Invånare med högre medelinkomst än övriga invånare har en rad valmöjligheter till följd av sin ekonomiska situation men väljer oftast att bo etniskt och geografiskt avgränsat. Dessa personer ser sig aldrig som segregerade, eftersom de i och med sina ekonomiska förutsättningar kunnat välja var och hur de bor. Valfriheten förknippas således med betalningsvilja, vilket negligerar att människors vilja att bo någon annanstans inte behöver betyda att de verkligen kan välja att bo där på grund av att de saknar ekonomiska förutsättningar.
Om man menade allvar med att uppnå ett mindre segregerat samhälle skulle man genom en aktiv bostadspolitik, som utförsäljningen av allmännyttan anses vara, i stället rikta uppmärksamheten mot bostadssituationen i sin helhet. För detta krävs en statlig bostadspolitik som överbryggar de ideologiska skillnaderna på kommunal nivå och som verkar för en bostadspolitik där alla aktörer medverkar till en bättre integration.
I Allbokommitténs slutbetänkande pekade man på hur avgörande det är för en framgångsrik bostadspolitik att den är väl förankrad i kommunen. Det finns en tydlig skiljelinje mellan oss som anser att kommunen är skyldig att tillhandahålla boende för sina invånare och dem som främst lägger detta ansvar på individen eller på en större region som helhet.
Kommuner som säljer ut allmännyttan tar sämre ansvar för att ordna bostäder åt sina invånare. Det blir ofrånkomligt svårare att påverka bostadssituationen. Att vissa kommuner undviker detta ansvar är ett symtom på och en del av en segregationsprocess där vissa kommuner och områden får en specifik socioekonomisk prägel.
När allmännyttan säljs, och de privata värdarna höjer kraven för att få hyra en bostad som i kommuner som Täby är förlorarna ungdomar, studenter, ensamstående föräldrar och personer utan fast anställning, det vill säga alla de som varken får social förtur eller har tillräckligt gott om pengar för att kunna köpa en bostad. Kommuner som Täby står inte frikopplade från resten av samhället, även om det tycks vara deras önskan. Tvärtom tvingas deras resurssvaga grupper att lämna kommunen för att alls ha möjlighet att få ett boende.
Resultatet är att man lägger över ansvaret på sina grannar och förlitar sig på att inte alla resonerar så egoistiskt som man själv. I Täby tvingades kommunen i efterhand att reservera hus för att där kunna placera sociala förturer, men övriga invånare utan ekonomiska tillgångar har man lämnat vind för våg. Det är en strategi som otvivelaktigt får segregerande effekter och stöter bort resurssvaga grupper från kommunerna som valt att prioritera kategoriboenden för ekonomiskt välbeställda i stället för att tillgodose alla invånares behov av boende.
I Täby krävs det dessutom att man är folkbokförd i kommunen för att man ska kunna stå i Täbys bostadskö. För att kunna flytta till kommunen krävs det med andra ord att man är beredd att köpa sitt boende. På detta vis manifesterar kommunen sin ovilja att ta emot inflyttade personer. Icke önskvärda personer kan på detta sätt hållas på ett betryggande avstånd.
Bara 8 av 26 kommuner i Stockholms län svarade att segregation eller integration av olika grupper i boendet är ett aktuellt problem för kommunen. Den segregation som blir följden av att välbeställda hushåll väljer vissa attraktiva och statusfyllda kommuner och kommundelar där mindre bemedlade inte har möjlighet att bosätta sig är just den typ av individuella val och kommunala strategier som får negativa konsekvenser i andra kommuner och i förlängningen för samhället i sin helhet.
Fru talman! Resultatet av den förda politiken blir inte som regeringen hävdar en ökad valfrihet utan en bostadsmarknad där marknadskrafterna fullt ut tillåts råda. Marknaden räknar pengar. Den tar inga sociala hänsyn. De som får betala priset för denna omläggning av bostadspolitiken är de ekonomiskt mest utsatta grupperna. Särskilt för de nytillkomna på bostadsmarknaden, bland annat ungdomar, studenter och invandrare, kommer svårigheterna att få en första bostad att öka. Det finns också en uppenbar risk för en ökad social, etnisk och ekonomisk segregation på bostadsmarknaden. Detta är helt oacceptabelt.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservationen och avslag på förslaget om ändring i Allbolagen.