För en folkresning mot narkotikan och en kraftigt förstärkt narkomanvård!

Vi behöver en folkresning mot narkotikan! Detta handlar inte om en politisk tävlingsgren att vara mest avståndstagande mot narkotika utan ett behov av att hela samhället, alla personer och alla verksamheter som är berörda av ett av vårt största samhällsproblem inriktar sig på ett narkotikafritt samhälle.


Detta inlägg utgår från den rapport som en grupp inom vänsterpartiets riksdagsgrupp tagit fram som ett diskussionsunderlag inför vänsterpartiets Drogpolitiska konferens den 11 maj i riksdagen. Initiativet till denna konferens och framtagandet av rapporten är mycket lovvärd men jag vill ge dessa kritiska synpunkter på vissa delar av rapporten.
Att sälja narkotika är en av de mest negativa handlingar någon kan göra och måste markeras från samhället med repressiva åtgärder och med handlingar som bryter den enskildes integritet.
Naturligtvis måste narkotikapolitiken ha starka inslag av socialpolitiska insatser och generella välfärdsinsatser riktat till människor med narkotikamissbruk. Rätt till behandling för missbruk av narkotika ska vara en självklar rättighet där Kriminalvården, Frivården, landstingen och kommunerna måste samarbeta och dela på ansvaret för vårdkostnader och behandlingskostnader.
Det finns inga hopplösa fall och narkotikapolitiken, kriminalvården och all form av behandling ska präglas av en positiv människosyn.
Rapporten från en grupp inom vänsterpartiets riksdagsgrupp är till stora delar en viktig och bra rapport som slår fast att vi måste få en bättre och mer utvecklad narkotikapolitik med en kraftigt förstärkt narkomanvård. Knarkare är också människor och detta är en viktig utgångspunkt när vi diskuterar hur vi agerar mot människor med narkotikamissbruk.
Jag har på mötet med vänsterpartiets riksdagsgrupp 070508 meddelat att jag inte stödjer en avkriminalisering av det egna bruket av narkotika. Jag menar det är att ta bort det viktiga fokus på behovet av en förstärkt narkomanvård till en subdebatt om liberalisering av narkotikapolitiken typ rubriker ”att vänsterpartiet vill göra det lagligt att knarka” och gynnar bara knarkliberalerna.
Kriminalisering av bruket är en konsekvent del av en narkotikapolitik där all innehav av narkotika är kriminell. Det är handlingen att befatta sig med narkotika som ska vara kriminell och då kan man inte undanta det egna bruket då detta innefattar ett innehav och ett befattande med narkotika.
Vi ska naturligtvis intensifiera kampen mot narkotika riktad mot huvudmännen bakom lagningen men måste också agera mot gatulangningen och narkotikamissbrukarnas langning till missbrukarna. Detta befattande med narkotikan kan aldrig ursäktas med att narkotikan är för eget bruk.
Argumenten att vi kriminalisera den enskilde personen och dess blod är skenargument som inte håller utan snarare brist på argument för att försvare ett dåligt förslag om att avkriminalisera det egna narkotikamissbruket.
Rapporten är också tunn i syn analys av hur ett missbruk, ett beroende uppstår där det finns en enögdhet utifrån att det är det sociala arvet och genetiska faktorer som är avgörande. Droger är beroendeframkallande preparat med ett starkt psykologiskt och fysiskt beroende som kan utvecklas hos alla som provar narkotika. Utanförskapet och stigmatiseringen förvärrar beroendeproblematiken och gör situationen för narkotikamissbrukaren i gatumiljön och kvartarna mycket värre.
Narkotikaberoendet, det psykologiska suget efter narkotika är lika starkt hos alla grupper av narkotikamissbrukare och lika svårt att ta sig ur.
Vi måste också sluta med begreppen om lätt och tung narkotika och lätta och tunga missbrukare. All narkotika ger ett kraftigt och svårbehandlat beroende. Efter mina 10 år inom kommunal socialtjänst och arbete med vuxna människor med olika former av missbruk så är de med långvarigt haschmissbruk en grupp som alltid har svårt att sluta med sitt missbruk och kan jämföras med hur svårt en heroinmissbrukare har att bryta sitt missbruk.
Jag vill ge en eloge till gruppen som har skrivit rapporten när det gäller styckena i rapporten om kunskap och dialog, välfärd mot droger, vård till alla med missbruksproblem, kriminalvården. I avsnitten om socialpolitik eller kriminalisering menar jag att det handlar om socialpolitik och kriminalisering. I stycket om Tullen och polisen ifrågasätts om neddragningarna i tullen har varit för stora. Naturligtvis måste vi kunna slå fast att Tullens besparingar och mindre möjligheter att ta fast människor som langar narkotika har lett till en ökning av narkotika i Sverige och därmed också bidragit till en ökning av narkotikamissbruket i Sverige. Tillgången har en bidragande orsak till ett ökat missbruk då billigare narkotika gör att fler drogar sig på narkotika istället för på alkohol. Jag håller heller inte med om att det finns ett motsatsförhållande mellan insatser mot enskilda missbrukares handlingar att befatta sig med narkotika och insatser mot distributionen. Dessa insatser är viktiga och nödvändiga båda två för att minska tillgången på narkotika i missbruksledet då mycket av langningen sker av människor som missbrukar narkotika och finansierar det egna missbruket.
Kampen mot narkotika ska inte vara en kamp mot de människor som missbrukar narkotika eller andra droger utan en kamp mot all förekomst av narkotika.
Ett samhälle som bygger på en human människosyn måste präglas av en så stor helhetssyn mellan socialpolitik och kriminalvårdspolitik att människor med missbruksproblem erbjuds vård och behandling för sitt missbruk både när de söker frivillig vård och när det är fråga om frihetsberövande genom fängelsedom.
Jag hoppas att rapporten och konferensen leder till en bra narkotikapolitik för vänsterpartiet och som kan leda till ett nytt drogpolitiskt program för vänsterpartiet. Detta program hoppas jag inte får fokus på en avkriminalisering av det egna bruket av narkotika.
Egon Frid, riksdagsledamot (v) och socionom

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *