De allmännyttiga bostadsföretagens har en helt avgörande betydelse för den svenska bostadsmarknaden och bostadspolitiken. Dessa företag skall värna rätten till en bra bostad och boendemiljö utan krav på ekonomisk insats.
Verksamheten skall bedrivas utan vinstsyfte och utifrån en långsiktig självkostnadsprincip. En försvagad allmännytta skulle leda till en klar försämring av möjligheterna att föra en social bostadspolitik.
Detta framförde jag i mitt anförande på vänsterpartiets SABO-konferens den 23 februari. Vidare anförde jag……
I vänsterpartiets partimotion om de allmännyttiga bostadsföretagen redovisas de förslag och beslut som krävs för att slå vakt om en bra social bostadspolitik och stärka allmännyttan med dess bostadsföretag i Sveriges kommuner.
Allmännyttan, tillsammans med planmonopolet, är kommunernas viktigaste verktyg
för att låta ett rättviseperspektiv genomsyra bostadspolitiken i enlighet med regeringsformen och de av riksdagen antagna bostadspolitiska målen, dvs. att bostaden är en social rättighet.
Det är därför viktigt att kommunerna stärker sina bostadsföretag och utvecklar möjligheterna att tillhandahålla bra bostäder till självkostnads- och bruksvärdesprinciper samt att man har kvar de sociala rekvisiten i sin bolagsordning eller motsvarande. Det är också viktigt att man fördelar bostäderna med hjälp av kommunala bostadsförmedlingar utifrån strikta rättighets- och behovskriterier. Allmännyttan är således oundgänglig för en social bostadspolitik, och dess roll i samhället måste därför stärkas. De kommuner som i dag saknar ett allmännyttigt bostadsföretag skall ha ansvar för att minst ett sådant byggs upp i kommunen.
Jag anser att lagen om allmännyttiga bostadsföretag, allbolagen, är en god grund för att utveckla de villkor som gäller för dessa företag. För att stärka de allmännyttiga bostadsföretagens roll på bostadsmarknaden behöver emellertid allbolagen förändras i flera avseenden. Lagen innehåller bl.a. brister i reglerna för vinstutdelning, inte minst vad gäller företag som ingår i större kommunala koncerner. En underökning av Boverket visar att det i kommunala koncerner förekommer stora transaktioner där den sammanlagda utdelningen från det allmännyttiga bostadsföretaget överskrider den fastställda gränsen. Det bör därför i allbolagen närmare klargöras vilka regler som skall gälla i koncernförhållanden där allmännyttiga bostadsföretag ingår.
Det har vidare konstaterats i olika undersökningar att kommuner som vid upprepade tillfällen brutit mot de regler som finns uppställda om skälig utdelning från allmännyttiga bostadsföretag klarat sig undan utan några påföljder. Jag anser att det därför finns skäl att införa tydligare regler om vilka sanktioner som bör riktas mot dessa kommuner. För att få en ökad kontroll av att kommunerna följer reglerna om skälig utdelning bör dessutom ett tydligt rapporteringskrav införas i allbolagen. Krav bör ställas på att allmännyttan senast i oktober varje år till länsstyrelsen lämnar uppgift om beslutad utdelning och hur denna har beräknats. Vidare bör det krävas att revisorerna i revisionsberättelsen intygar att allbolagens regler i fråga om skälig utdelning och överföring inom en koncern har följts. Rapporten bör sedan förmedlas vidare till Boverket för att en fortlöpande utvärdering skall kunna genomföras.
Det är vidare angeläget att de boendes makt över den egna bostaden och bostadsområdet utvecklas. De allmännyttiga bostadsföretagen bör vara föregångare på detta område.
Boende i allmännyttiga bostäder bör därför ges inflytande över de övergripande beslut som fattas i dessa företag. De närmare formerna för ett sådant ökat inflytande bör utredas.
Den för dagen mest angelägna frågan när det gäller de allmännyttiga bostadsföretagen är emellertid att allbolagens tillståndsplikt för försäljningar ur det kommunala bostadsbeståndet behålls och stärks. Tvärtemot den avveckling av tillståndsplikten som regeringen har aviserat bör riksdagen uttala sig för en skärpt tillämpning av dessa bestämmelser.
En genomgång av de tillståndsbeslut som hittills fattats tyder på att länsstyrelserna inte alltid varit restriktiva i sin bedömning.
Det tycks i alltför hög grad ha beaktat kommunernas skäl för försäljningen i stället för att tillämpa allbolagens krav på en bedömning av konsekvenserna för bruksvärdesprövning och hyresförhandlingar. Jag anser att regeringen istället bör låta utreda hur allbolagen kan skärpas i de avseenden som tagits upp ovan och därefter återkomma till riksdagen i frågan.
De borgerliga partierna gick till val på att motarbeta utanförskapet, utanförskapet i form av arbetslöshet, bostadslöshet och segregation.
Vi i vänsterpartiet delar synen på att utanförskap i alla dess former måste bekämpas, utanförskapet i form av att inte ha rätt till bostad, att inte platsa på bostadsmarknaden, att inte har råd att hyra en lägenhet och ännu mindre råd att köpa en bostadsrätt.
Nu ser vi dock regeringens rätta ansikte när det gäller vilka som ska vara vinnare med alliansens politik. Det är inte de som drabbats av utanförskapet som värnas av borgarnas icke-bostadspolitik. Den nya regeringen driver icke-bostadspolitik som direkt är fientlig mot hyresgäster i allmänhet och lågavlönade hyresgäster i synnerhet. Vad har regeringen emot hyresrätten som boendeform och vad har regeringen emot Allmännyttans viktiga uppgift i att bostaden ska vara en social rättighet i Sverige och som en viktig del i den generella välfärden.
Vänsterpartiet presenterar i våra motioner en helt annan inriktning för bostadspolitiken och Vänsterpartiets budgetalternativ, motioner och reservationer avvisar regeringens politik som bygger på enorma kapitalöverföringar inom bostadssektorn från landets hyresgäster till byggherrar och andra boendeformer.
Det är viktigt att understryka att regeringens förslag om räntebidragen inte bara kan anses handla om räntebidragssystemets vara eller inte vara. Det får snarast ses som ett principiellt ställningstagande till statens ansvar för finansieringsförutsättningarna på bostadsmarknaden. Förslaget om räntebidragen innebär tillsammans med regeringens ställningstagande att inte fullfölja den planerade förlängningen av investeringsstöden till bostadsbyggandet att allt statligt stöd till bostadsproduktionen nu upphör. Det innebär samtidigt att ett statligt ansvarstagande på området som gällt åtminstone sedan början av 1940-talet bryts. Det är således frågan om ett av de mest avgörande bostadspolitiska beslut som har fattats under de senaste årtiondena. Ett fullföljande av regeringens förslag kan förväntas få mycket stora och negativa återverkningar inom bygg- och bostadssektorn. Vi måste än en gång konstatera den stora brist på beredning som föregått dessa förslag till beslut med så omfattande konsekvenser som de föreslagna besluten får. Förslag som bland annat leder till att hyresnivåerna riskerar att höjas med 30 procent! Vänsterpartiets anslagsförslag angående bostadsförsörjning och byggande skulle ge 945 miljoner mer till räntebidrag än regeringsförslaget. Vänsterpartiets förslag till anslag för investeringsbidrag för byggande av hyresbostäder ligger på 816 miljoner och här har regeringen inget anslag alls. Vänsterpartiets mål är att bygga 40 000 lägenheter per år varav 20 000 ska var hyreslägenheter. För att få långsiktiga ekonomiska villkor för bostadsproduktionen och för att uppnå en större neutralitet mellan upplåtelseformerna vill och föreslår vänsterpartiet en statlig bostadsfond som kan utgöra ett nytt system för bostadsfinansieringen. Vänsterpartiets motioner och förslag som ingår i detta betänkandet ger en bättre bostadspolitik även genom en ungdomsbostadssamordnare under en treårsperiod, nationell samordnare för kooperativa hyresrätter, sanering av förorenade områden i tätorter, ombyggnadsstöd, stöd till hissinstallationer och radonstöd.
För oss vänsterpartister är bostaden en social rättighet. Alla människor skall ges likvärdiga möjligheter att leva i goda bostäder i bra miljöer till rimliga kostnader. Vid sidan av utbildning, arbete, vård och omsorg utgör bostaden grunden för människors möjligheter att förverkliga sina livsprojekt. Att vara utan bostad är att vara berövad rätten till ett fullgott liv. Stora grupper befinner sig i fattigdom och hemlöshet. För att förhindra detta krävs verktyg för kommuner och stat för att förebygga bostadsbrist och hemlöshet. Stora grupper har behov av billiga hyresrätter för sitt boende. Vi behöver därför långsiktiga ekonomiska villkor för ett fortsatt bostadsbyggande i Sverige. Det som är avgörande för att lösa problemet är att bygga bostäder som majoriteten har råd att bo i. Dessutom måste bostadsbidragen fungera på ett sådant sätt att de grupper som av ekonomiska skäl i dag inte kan söka eller behålla bostäder får en rimlig möjlighet att göra det. Men därutöver krävs regleringar så att bostadsförsörjningen fungerar och bostäder kan fördelas under ordnade och icke-diskriminerande former: Detta kan aldrig, som alliansen tycks tro, en fri marknad garantera. Regeringen, som gått till val på att få bort utanförskapet, har inte ett enda konkret förslag på hur rätten till bostad ska stärkas, förutom vänsterpartiets förslag om hyresgarantier som ni tar till er, vilket i och för sig är bra, och förslaget om att bostadslösa ska få bostad genom avdragsrätt för förmögna som hyr ut del av sin bostad till unga bostadssökande. Rätten till bostad blir i alliansens Sverige rätten till att få bli inneboende. Rätten till bostad för hemlösa blir rätten att köpa en bostadsrätt. Alliansens politik leder till dyrare hyresnivåer och försämrade möjligheter till en billig hyresrätt och en ökad bostadssegregation genom utförsäljning av hyresrätter och ombildning till bostadsrätter i till exempel Stockholm.